Avelsstrategi

Avelsstrategi för Australisk terrier

Ursprung

Den Australiska terrierns historia antas börja under kolonisationen på 1800-talet då emigranter från England och Skottland kom till Australien. Det var inte bara människor som anlände med båtarna utan de hade även med sig husdjur och däribland småhundar. Dessa blandades med varandra. Deras uppgift var, förutom sällskap, att vara ett alltiallo på gårdar och i gruvor. De skulle klara allt från att vakta gården till att bekämpa skadedjur. Genom att Australien är ett så stort land så utvecklades många typer av rasen, något som märks även på dagens Aussies. 1872 visades i Australien den första hunden på utställning, den hade dock ännu ej fått sitt nuvarande namn.
Den första rasstandarden skrevs 1887 och den har sedermera kompletterats och blivit mer detaljrik.

Rasstandard

FCI-standard 95-02-14
SKKs stadardkommitté 96-01-10

Ursprungsland/hemland: Australien
Användningsområde: tidigare råtthund, numera uteslutande sällskapshund

Bakgrund/ändamål: det var främst britter som koloniserade Australien och de förde även med sig sina hundar, bl a små hundar av terriertyp; enfärgade röda och tvåfärgade. Redan under tidigt 1800-tal förekom avel för att få fram små härdiga råtthundar, vilka blev kända som australiska terrier. Hundar av den här typen visades på Melbourne utställningen redan år 1872 och 1887 skrevs den första rasstandarden.

Helhetsintryck
Den australiska terriern skall vara alert, aktiv, sund och robust med utpräglad terrierkaraktär. Den otrimmade, sträva pälsen bildar runt halsen en tydligt framträdande krage. Kragen skall sträcka sig till bröstbenet. Det långa kraftfulla huvudet hjälper till att framhäva det robusta och kärva utseendet.
Viktiga måttförhållanden
Den australiska terriern skall vara lågställd och något långsträckt i proportion till mankhöjden. Proportionerna höjd/längd är mycket viktiga för rasens helhetsintryck.
Uppförande/karaktär
Rasen är i grund och botten en arbetande terrier men dess lojala och jämna sinnelag gör den lämplig som sällskapshund.

Huvud
Huvudet skall vara långt. Skallen skall vara flat, måttligt bred, väl utfylld mellan ögonen.
Stopet skall vara tydligt, men inte djupt.
Nostryffeln skall vara svart, medelstor och den läderartade huden skall nå upp över nosryggen.
Nospartiet skall vara starkt och kraftfullt. Det skall vara av samma längd som skallen och får inte vara urgröpt under ögonen.
Läpparna skall vara strama och svartpigmenterade.
Käkarna skall vara starka och välutvecklade med stora och jämnt placerade tänder som sluter i ett saxbett. Nospartiets längd och styrka är väsentliga för att ge kraftfullhet åt käkpartiet.
Ögonen skall vara små, ovala med intensivt uttryck. De skall vara mörkbruna, väl åtskilda och får inte vara framträdande.
Öronen ska vara små, uppstående och spetsiga, välburna och måttlig brett ansatta. De skall fria från långt hår. Öronen skall avspegla hundens sinnelag (gäller inte valpar under sex månaders ålder).

Hals
Halsen skall ha god längd, vara lätt välvd, stark och mjukt övergå i väl tillbakalagda skuldror.

Kropp
Kroppen skall vara lång i förhållande till höjden och robust byggd.
Rygglinjen skall vara rak.
Ländpartiet skall vara starkt och djupt.
Bröstkorgen skall vara måttligt djup och bred med välutvecklade revben.
Svansen skall vara kuperad, högt ansatt och välburen men inte bäras över ryggen. From 1 januari 1989 är svanskupering förbjuden i Sverige.

Extremiteter
Förbröstet skall vara väl utvecklat med tämligen djup bringa. Frambenen ska vara absolut raka och parallella sedda framifrån och ha god benstomme. Mellanhanden skall vara stark och lodrät. Tassarna skall vara små, runda, kompakta med kraftiga trampdynor. Tårna skall vara slutna & något välvda. Tassarna får varken vara utåt- eller inåtvända. Klorna ska vara starka, svarta eller mörka.
Bakstället skall vara brett men måttlig långt. Sedda bakifrån skall bakbenen vara parallella, från haslederna till tassarna och varken för tätt eller brett ställda. Låren skall vara muskulösa. Knälederna skall vara korta och välvinklade.

Rörelser
Rörelserna skall vara, fria, spänstiga & kraftfulla. Sedda framifrån skall frambenen röra sig fritt utan slapphet i skuldror, armbågar eller handleder. Bakbenen skall röra sig fritt i såväl knä som hasleder och ha kraftigt påskjut. Sedda bakifrån skall hasorna röra sig parallellt, varken för tätt eller för brett.

Päls
Pälsen på kroppen skall bestå av tätt, hårt, rakt täckhår - ungefär 6 cm långt - med kort, mjuk underull. Skallen skall vara täckt av mjukt, silkigt hår som bildar en tofs på hjässan. Nospartiet och nedre delen av benen samt tassarna skall vara fria från långt hår, dock skall frambenens baksidor vara lätt behårade (fanor) ända ner till handleden.

Färg
a) Blå, stålblå eller mörkt grå-blå, med djup gulröd tan-färg (inte sandfärgad) i ansiktet, på öron, kroppens undersida, nedre delen av benen och tassarna samt omkring anus
(undantaget valpar). Färgen skall vara så djup och klart avgränsaad som möjligt. Sotighet är inte önskvärt. Tofsen på hjässan (top-knot) skall vara blå, silver eller i en ljusare ton än färgen i övrigt på huvudet.
b) Enfärgat röd eller rent sandfärgad. Sotighet eller mörka skuggningar är inte önskvärt.
Tofsen på hjässan i ljusare nyans är tillåtet. Vita tecken på bröst och tassar betraktas som fel.

Storlek/Vikt
Önskvärd mankhöjd: hanhund omkring 25 cm. Tik något lägre.

Hanhund omkring 6,5 kg. Tik något mindre.

Fel
Varje avvikelse från standarden är fel & ska bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck & konstitution

Testiklar
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i punken.

Exteriör

Utveckling i Sverige

1959 registrerades den första Australiska terriern hos SKK och den första svenska kullen föddes 1964. Rasen har aldrig haft en explosionsartad utveckling i Sverige utan ökat i jämn takt under åren. Registreringarna har ökat, 1978 registrerades 31 st, 1985 registrerades 65 st, 1990 registrerades 48 st, 1995 registrerades 76 st och 2002 registrerades 146 st Aussies, som rasen kallas till vardags.

Eftersom rasen är relativt ung och den även i hemlandet Australien har varit ganska varierad i typ och kvalitet så har arbetet i Sverige varit inriktat på att få en mer homogen och enhetlig typ. Våra Aussie har haft små problem med hälsan, utan man har inriktat sig på att förbättra exteriören. Det som har behövt förbättras har varit fronter, tandstatus (förlust av framför allt premolarer har tidigare varit vanligt) underställda bakställ, mjuka pälsar, ljusa ögon, storlek bl a.

Ett mycket framgångsrikt arbete har gjorts av uppfödarna under dom år som gått och vi har idag betydligt färre hundar med dåliga fronter, tandstatusen är i dom flesta fall bra, man ser ett fåtal underställda hundar, ryggarna är oftast raka mm. Det finns dock en del att fortsätta arbeta med.

Speciellt bör man tänka på att storleken inte får öka ytterligare, att eftersträva bättre pälskvalitet – en mjuk päls skyddar inte mot regn, vind och sol - samt förbättra pigmentet runt ögon och nos. Det finns hundar som är för långa i kroppen och därigenom svaga i ryggen, andra har för kort överarm vilket medför att de ”slänger” eller ”virvlar” med frambenen. I kommentarerna till standarden står att ”skulderhöjden bör vara lika med rygglängden från manke till svansrot och hela längden, från förbröst till bakdel, är en halv gång längre. Detta förhållande är ungefär 10 till 15. För att proportionerna ska vara ideala måste båda dessa mått uppfyllas, eftersom en hund mycket väl kan ha rätt höjd/rygglängdsförhållande, men om den är stel i skuldran och saknar förbröst kommer den inte att ha den nödvändiga totallängden, och då får man inte den önskade effekten, att hunden är lång i förhållande till höjden.”

Målsättning

Att fortsätta arbetet med att förbättra exteriören på våra Aussie och föda upp hundar som ligger så nära rasstandarden som möjligt och som är funktionella och sunda.

Uppfödaren skall vara väl förtrogen med standarden och vara kritisk vid urval av avelspartner till sin tik/hund. Använd friska, välbyggda hundar i avel, också om de inte har så många utställningsmeriter. En god tumregel är att frambenens linje inte går upp i öronen och att hasens linje är bakom svansansättningen utan att hunden står övervinklat.

För att få en bättre bild av hur rasen ligger till storleksmässigt har Aussieklubben beslutat att vid två kommande rasspecialutställningar (2004 och 2005) mäta samtliga deltagande hundar för att därefter göra en utvärdering.

Mentalitet/Funktion

Aussien är en liten, vaksam, pigg och glad hund. Tuff och trofast, mycket envis och nyfiken. Den är barnvänlig, full av energi ute men stillsam inomhus. Det är kraftiga, friska och lättskötta hundar och deras enda krav är mycket kontakt med ägaren och förhållandevis mycket motion för att vara en så liten hund.

Bakgrunden som renhållare från smågnagare och även orm kräver en hund med mod, intelligens, vighet och snabba reflexer. Något som dom flesta aussie fortfarande har.

Aussien användes i sitt hemland även till vallning av får och då flera stycken hundar tillsammans. Den har än idag en hel del vallinstinkt i sig och man kan ofta se att hundarna är duktiga på att samarbeta när något ska göras och dom har en stark sammanhållning i grupp. Vallning kräver också stor lyhördhet mot föraren och det är också något som utmärker rasen idag, samt stor tillgivenhet och trofasthet mot familjen.

Målsättning

Eftersom det i dagsläget är svårt att ha mer än en ”allmän känsla” av att mentaliteten i rasen är övervägande god, så har Aussieklubben beslutat att verka för att det genomförs minst 50 st mentalbeskrivningar enligt SKK´s utvärderingsmetod Mentalbeskrivning Hund (MH) för att sedan göra en utvärdering av vår ras mentalitet.

Mentalbeskrivning Hund är inte en test utan just en beskrivning av hundens reaktioner. Hunden kan inte bli ”icke godkänd”. Aussieklubbens avsikt är att arbeta fram ett spindeldiagram enligt Per-Erik Sundgrens metod att redovisa MH.

Population

Registreringsuppgifter

Översikt senaste 11 åren
Född år      Antal      Antal kullar
1992            61             18
1993            87             21
1994            71             16
1995            76             17
1996            84             19
1997            77             16
1998           111            23
1999           128            21
2000           102            21
2001           115            20
2002           146            27

I periodens början, år 1992, registrerades 61 hundar. Därefter stiger siffran för att år 2002 uppgå till 146 hundar, varav 133 är födda efter svenskregistrerade mödrar.

Gjord inavelsberäkning för perioden är baserad på 5 generationers stamtavlor och visar att den genomsnittliga inavelsgraden i rasen för hela perioden inte är högre än 1,7 % för svenskfödda hundar. Åren från och med 2000 ligger inavelsgraden i genomsnitt under 1 % vilket måste ses som mycket tillfredsställande. Den låga inavelsgraden beror givetvis på fortlöpande importer men även på att uppfödarna i Sverige medvetet undvikit att göra nära släktskapsavel under dom gångna åren, trots att detta varit vanligt i många andra raser. Detta faktum kan vi vara tacksamma över idag när medvetenheten om vikten av genetisk variation ökar. Det är också något vi måste slå vakt om i vår framtida avel.

Den genomsnittliga registrerade kullstorleken efter svenskregistrerade mödrar har under perioden 1991-2002 ökat med ca 1 valp per kull. Då den genomsnittliga inavelsnivån under samma tid mer än halverats är den sjunkande inavelsgraden med stor sannolikhet en bidragande orsak till den ökande fruktsamheten, vilket också får ses med tillfredsställelse.

Den goda fruktsamheten, det låga antalet kejsarsnitt, få döda valpar och att tikarna är så lättparade och goda mödrar, det är sådant som många uppfödare av andra raser drömmer om.
Detta är något vi bör vara mycket rädda om.

Målsättning

Att bevara en låg inavelsgrad. Som ett led i detta rekommenderas att varje hanhund inte tillåts producera mer än 5 % av antalet valpar i en generation.

Att uppmärksamma tikarnas goda fruktsamhet, det låga antalet kejsarsnitt, få döda valpar, lättparade hundar och goda mödrar och bevara detta för framtiden.

Hälsa

Inom Australisk terrier i Sverige har vi haft förhållandevis lite problem med ärftliga sjukdomar i jämförelse med många andra raser. Detta stöds av den hälsoenkät som genomfördes under år 2002. Frågeformulär sändes ut i ca 900 ex och 392 svar inkom, dvs 44 % av utskicken.

Av dom inskickade svaren framkom att 290 ägare tycker att deras hund är mycket frisk, 78 att den är frisk och 8 upplever sin australiska terrier som sjuklig.

25 % av hundarna hade ögonlysts, två fall av katarakt fanns, dock ingen som klassats som ärftlig.

Patellaluxation förekom i 14 fall (4%) varav 8 fall grad 1, 4 fall grad 2, 2 fall grad 3, 1 fall grad 4. Ingen uppgift om operation.

Leg Perther fanns i 4 fall.

Diabetes uppgavs i 11 fall (3%) varav en hund var 4 år, en 6 år, tre 7 år och övriga 10 år och uppåt.

Cushings sjukdom fanns i 7 fall (2%) varav en hund var 1 år, 2 st var 4 år och övriga mellan 7-11 år.

Hudproblem fanns 19 st (5%) pga allergi och 24 st (7%) ej allergiska, där ingick rävskabb, noskvalster mm.

Rinnande ögon förekom i 77 fall (22%) vilket är en förvånande hög siffra. En förklaring skulle kunna vara att dom långa håren framför ögat hos en otrimmad hund kan irritera ögats slemhinna.

I övrigt förekom enstaka ströfall av andra sjukdomar.

Rasklubben har idag krav på känd ögon- och knäledsstatus för att tillhandahålla valpförmedling. Tidigare har detta endast varit en rekommendation

Ett mått på att rasen är frisk och har få problem är ålderskurvan på 108 australiska terrier från kennel Renis, där livslängden fördelar sig enligt följande:

4 år – 10 st
5-9 år – 15 st
10-11 år – 22 st
12-13 år – 29 st
14-15 år – 28 st
16 år och äldre – 4 st

Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala ligger i startgropen angående forskning omkring diabetes och visar speciellt intresse för diabetes hos australisk terrier.

Målsättning

Att bevara rasen så frisk som möjligt och förhindra en ökning av antalet ärftliga sjukdomar. Uppfödarna måste vara medvetna om att om de vill bibehålla och förbättra sundheten hos rasen så är det mycket viktigt med öppenhet mellan uppfödarna och även mellan uppfödarna och valpköparna och mellan uppfödarna och rasklubben..

För att få en större kännedom om knä- och ögonstatusen hos våra hundar uppmanas uppfödarna att upplysa och förklara för sina valpköpare att dom och rasklubben arbetar för att hålla rasen frisk och motarbeta sjukdomar och därför bör hundarna veterinärundersökas.

Undersökningsresultaten skall meddelas i första hand till uppfödaren med hänsyn till den fortsatta aveln i kenneln, men också till rasklubben.

Avelspolicy

Aussieklubbens rekommendationer är:

att uppfödaren är väl förtrogen med standarden och dess innebörd

att endast använda rastypiska hundar med god hälsa som avelsdjur

att inte använda tiken före 3:e löpet och innan den är ögon- och knäledsundersökt samt utställd i officiell klass.

att inta använda hanen innan den är ögon- och knäledsundersökt samt utställd i officiell klass.

att utnyttja den befintliga avelsbasen genom att använda flera svenska hanhundar

att avelsdjuren ska vara utställda i officiell klass och erhållit 1:a pris i kvalité

att avelsdjuren är ögonlysta före parningen. Det åligger hanhundsägaren att kontrollera att också tiken har giltiga ögonlysningsintyg och är fri från ärftlig katarakt. Intyget bör inte vara äldre än två år (rekommendation och inte krav)

att avelsdjuren skall ha intyg på att knäna är 0/0 vid patellaundersökningen eller högst 1/1 och då ska avelspartnern vara 0/0 (rekommendation och inte krav)

att hundar som har diskvalificerande fel enligt rasstandarden ej ska användas i aveln